Veckoreflektion 5

Det här veckan hade vi i stort sett ett seminarium som i princip var ett långt behagligt samtal med Lars-Åke Kernell. Vi befann oss stundvis i rollspelssituationer där vi skulle försvara bildämnet inför olika typer av folk (unga elever, andra lärare, politiker) och i olika kontexter och även ifrågasätta detsamma utifrån dessa. Efter lunch menade även Lars-Åke att det var fritt fram att ställa frågor om didaktiska problem som vi hade eller eventuellt kunde tänkas stöta och och låta oss diskutera dem sinns emellan såväl som erbjuda konkreta tips baserade på hans egen erfarenheter om hur man kunde gå tillväga. Bland annat hur man kan tänkas bemöta ointresserade elever.

Det hela var väldigt givande och det kändes som man som individ fick växla väldigt mellan att bidra med att bidra med förslag till svar eller tänkbara lösningar till problematiserande frågor eller helt enkelt fri undran för att det var saker man inte själv hade reflekterat så långt över. Det var bra att seminariet var såpass långt för då fick man jobbat igenom allt i lugn och ro och få idéer till frågor under bensträckare. Då mycket i verkligheten naturligtvis är relativt är det sällan lärare verkar vilja uttrycka sig klart eller konkret om något men jag tyckte att Lars-Åke var mycket bra på att avväga det där. Utan att förringa eller att glömma att understryka komplexiteten i mänskliga relationer och i läraryrket och vidare till estetiska processer och uttryckssätt kunde han få en del saker att kännas mer överkomliga och vågade ge konkreta tips vilket var en skön omväxling mot det annars abstrakta och i oändlighet relativa.