Veckoreflektion 5

Det här veckan hade vi i stort sett ett seminarium som i princip var ett långt behagligt samtal med Lars-Åke Kernell. Vi befann oss stundvis i rollspelssituationer där vi skulle försvara bildämnet inför olika typer av folk (unga elever, andra lärare, politiker) och i olika kontexter och även ifrågasätta detsamma utifrån dessa. Efter lunch menade även Lars-Åke att det var fritt fram att ställa frågor om didaktiska problem som vi hade eller eventuellt kunde tänkas stöta och och låta oss diskutera dem sinns emellan såväl som erbjuda konkreta tips baserade på hans egen erfarenheter om hur man kunde gå tillväga. Bland annat hur man kan tänkas bemöta ointresserade elever.

Det hela var väldigt givande och det kändes som man som individ fick växla väldigt mellan att bidra med att bidra med förslag till svar eller tänkbara lösningar till problematiserande frågor eller helt enkelt fri undran för att det var saker man inte själv hade reflekterat så långt över. Det var bra att seminariet var såpass långt för då fick man jobbat igenom allt i lugn och ro och få idéer till frågor under bensträckare. Då mycket i verkligheten naturligtvis är relativt är det sällan lärare verkar vilja uttrycka sig klart eller konkret om något men jag tyckte att Lars-Åke var mycket bra på att avväga det där. Utan att förringa eller att glömma att understryka komplexiteten i mänskliga relationer och i läraryrket och vidare till estetiska processer och uttryckssätt kunde han få en del saker att kännas mer överkomliga och vågade ge konkreta tips vilket var en skön omväxling mot det annars abstrakta och i oändlighet relativa.

Assignmet #4

Låt dig inspireras
Plocka isär det du inspirerades av
Sätt ihop det på ett nytt sätt

De här gången var nog min tanke att jag inte ska försöka vara för märkvärdig i mitt assignment utan göra det som föll naturligt i den stunden jag läste vad vi hade för uppgift. Precis då befann jag mig mitt i en lite nostalgisk värld där jag hade återfunnit Fredmans Epistlar och bland annat kommit på att jag hade tyckt det var grymt att ha en poster med Bellman på hemma eller kanske någon av de illustrationer som gjorts till epistlarna av Peter Dahl. Ganska dyra grejer så blir nog inget med det och det verkar inte som det är så många fan-posters av Bellman i produktion vad jag tycks finna men hur som helst var det här jag och uppgiften möttes.

I andan att inte krångla till det så illustrerade jag i det medium jag är mest inspirerad av just nu vilket är flytande bläck och sammanförde detta med en av Bellmans kanske allra mest välkända sånger Fredmans sång N:o 21 som även går under namnen måltidssång. Jag tror många känner igen den då det är en av han riktiga "hits". 

Min första tanke då var att göra någon slags serie av första versen men för att plocka isär gjorde jag i stället två separata bilder som ur kontext kan tolkas ganska fritt men vävs ihop. 

Jag tyckte om min idé och det var kul att jobba med eftersom jag bara tog saker jag gillade. Utförandet blev lite hafsigt men jag tycker att den första blev mer fristående än den andra. Den andra skriker ganska stark om temat Bellman och blev också ganska tvådimensionell. 

Här är texten på första versen om man inte känner till sedan innan:

Så lunka vi så småningom 

Från Bacchi buller och tumult,

När döden ropar, Granne kom,

Ditt timglas är nu fullt.

Du gubbe fäll din krycka ner,

Och du, du yngling, lyd min lag,

Den skönsta Nymph som åt dig ler

Inunder armen tag.

Tycker du at grafven är för djup,

Nå välan så tag dig så en sup,

Tag dig sen dito en, dito två, dito tre, 

Så dör du nöjdare.

Och här är den första bilden: 

Vidare har vi den andra bilden:

Så det här var mitt sätt att välja något jag inspireras av - Bellmans texter och musik och vidare översätta detta till ett bildspråk som jag är bekväm med och delar upp i så måtto att det blev två separata bilder. Jag hade med glädje gjort detta av hela låten men det är ganska många verser och tiden var knapp igår. Jag tror dock att jag ska försöka låta Bellmans odödliga favoritteman, kärlek, rus och död figurera oftare i min egna bilder dock för det är kraftfullt och framför allt - tidlöst. 

Veckoreflektion 3 och 4

De senaste veckorna har jag känt mig oinspirerad och omotiverad viket har gjort arbetet svårt speciellt med assignment. Jag tar på ig att göra det assignment (#3) som jag inte gjorde förra vecka innan kursens slut naturligtvis. Ibland har jag nog också känt mig vilsen i vad målet för kursen egentligen är och då inte minst vägen dit.

Tveklöst så kräver den här kursen något annat än vad alla tidigare universitetskurser jag slutfört har gjort. Där är det tydliga minimikrav för vad du kan göra för att hålla huvudet ovanför ytan under kursens gång och ro hem ett godkänt betyg och ofta har instruktionerna varit mycket klara för hur man även skal bemästra konsten att gå som Jesus på vattnet och korsfästa ett VG. Ett metafor som lämnar mycket att önska - jag vet - men poängen är att man vet var man ligger till. Trots att det finns skrivna mål känns det som att det som det någonstans förväntas att man kan växa som människa mellan varje veckoreflektion något jag växlar något bipolärt mellan att se som en spännande utmaning och en orimlig press. 

Litteraturseminariet som handlade om estetiska lärprocesser fick det att brista för mig för trots att jag ser poängen med att visualisera, anpassa undervisningen efter eleverna och dela upp grupper för att skapa forum för diskussion tyckte jag att det var alldeles för stort fokus på en del begrepp som inte bidrog till någon större förståelse för texterna, en del av de texter vi hade fått i uppgift att läsa användes inte alls och det kändes som det arbete man han gjort för att förbereda sig inför seminariet var totalt meningslöst. Den fria grupperingen av begreppen ledde dessutom till okvalificerade gissningar om vad begreppen betydde och tvingad stigmatisering av likaklingande begrepp. På många ställen florarade falsk kunskap som inte rättades till då det inte var någon lärare närvarande i diskussionerna. Enda produktiva stunden när jag fick någon kunskap jag inte kom dit med var på rasten och det är tyvärr helt sant. 

Vid litteraturseminariet om Fastasi och Kreativitet i barndomen tyckte jag också att litteraturen som bort väldigt i egna åsikter och tankar och jag är inte van att det fungerar så. Jag tror kanske att jag personligen är lite vilsen i den undervisningen som bedrivs här kontra den som jag har upplevt på andra institutioner på universitetet. Då har det snarare varit att kasta råa tomater om någon yttrar en åsikt utan att hänvisa till en källa och här är det nästan tvärt om. För min del blir det väldigt märkligt för vad är det vi får godkänt eller underkänt på då? Är det hur goda våra egna tankar är? Det är inte en retorisk fråga, jag undrar på allvar. Klart man ska kritisera och ifrågasätta men gör du det utan belägg i akademiska sammanhang annars så blir du sågad. Jag kan inte låta bli att känna att det är lite tvärt om här. Att jag verkar väldigt torr och låst som tänker på det här viset. 

Dessa är mina reflektioner om de senaste veckorna och jag hoppas att det är okej att jag har slagit ihop dem för jag, jag frodas inte så mycket på en endaste liten vecka. Det är nog olika för olika människor men jag är samma jag från en vecka till en annan. Sedan får jag väl erkänna men inte skylla ifrån mig på att då jag är gravid och väntar mitt första barn så har inte skolan min odelade uppmärksamhet och det gör det nog svårare för mig ibland att engagera mig helhjärtat och det kan utan tvekan bidra till att jag har en mer kritiskt hållpunkt. Hade jag dykt in i det ordentligt är det mycket möjligt att jag inte hade haft lika många frågetecken runt allt som jag har i dagsläget. 

Så jag hoppas inte någon tar illa vid sig över min kritik och vem vet - nästa vecka kanske blir annorlunda,

Kulturorientering

På Bohusläns Museum visas en utställning om romer ”Det är vi som är dem”. Dessa är kombinerade med föreläsningar av en kvinna som har jobbat med romers rättigheter i fyrtio år. Tillsammans med detta fanns bilder på romer i olika åldrar, situation och konstellationer i Rumänien. Jag har inte varit på föreläsningen men jag har varit och kollat på bilderna flera gånger och varje gång har jag blivit mest berörd av olika bilder. De som är riktigt starka är där människorna tittar rakt in i kameran som om de utmanar den som tittar. Utmanar blicken på de som så ofta tittar bort. Det är otroligt vackra bilder som skildrar trånga boenden och svåra förhållanden men vissa foton visar ändå kärlek och leenden.

Några generationer tillbaka – min mormors morfar, tror jag - var rom. Det är långt tillbaka förstås och jag bär själv inte några väldigt påfallande drag som vittnar om mitt urvattnade arv men min mamma har mörkt hår, starka drag och bruna ögon och liknar lite dem jag ser på bilderna. Kanske blir det en genväg för mig att knyta an till människor som lever i så skilda omständigheter från mig trots att man har en del av dem runt sig mycket ofta.

Jag hade önskat att jag hade prickat in den föreläsningen som hörde till då det här är så oerhört viktigt och aktuellt ämne. Man skulle kunna göra all möjlig konst runt detta men det blir något viss när man använder foto för något sådant här. Det blir väldigt trovärdigt och dokumentärt även om det såklart finns en vinkel och ett syfte med hur bilderna är tagna. 

Kulturorientering

En liten vernissage i Stavern

I syfte att orientera sig runt bland konsten passade jag på att gå och se min Onkel Kjells nuvarande utställning i Stavern. Han har varit aktiv konstnär i många år nu och jag ser sällan hans färdiga verk även om det händer att man hälsar på i ateljén om man nu ändå är om besöker dem.

Jag blir alltid väldigt glad av att se hand målningar då han rör sig med klara, bjärta oljefärger och avbildar mycket ofta instrument som blir nästan flytande och dansande på duken trots sin tvådimensionella karaktär. Motiven är ofta fioler då det dels är väldigt traditionellt i Norge men han spelar också själv, har gjort ett par stycken och har mycket vänner i fele-kretsarna. Framför allt hardingfelen som är ett mycket vackert instrument som jag inte har svårt att se att man ska bli inspirerad av.

Det är tydligt i min onkels konst att han är en traditionell konstnär men inte på bekostnad av livligheten i hans verk. Även hans avbildningar av stationära objekt såsom medelhavsinspirerade hus och båtar i hamnen har såpass mycket färg och glädje att till och med jag som då alltid drar mig en rejäl suck så fort jag ser akvarellmålningar av landskap hur välgjorda de än är skulle kunna döda lite för att kunna ha en sådan på väggen. Min mor har några hemma som hon har fått och de gör ett utmärkt jobb med att motverka de gråa väggarna, gråa dörrarna, gråa golven och vita taket och trots det gråa ge en känsla av att det är en färgglad lägenhet man kommer in i.

När jag tittar på min onkels verk vet jag att han kan vara lite av en stofil men jag tror att hans glada konst kan vara lite av hans inre själv som bjuder in att ta del av hans nyfikna och knäppare jag som vanligtvis kommer fram efter några glas rödvin.

Assignment #2

Använd kroppen

Fyll tomrummen

Det tog tid att bestämma vad jag skulle göra av dessa instruktioner men jag hade redan bestämt sedan mitt förra assignment att jag ville undvika en alltför bokstavlig tolkning av uppgiften. Första tankarna var´dock inte så lyckade i vilket fall. Att göra en vine när man petar sig i nästan eller proppar i sig obscena mängder banan var inte idéer som jag kände så starkt för ändå. När dessa idéer vilade tryggt i papperskorgen kunde jag börja tänka. Ganska tidigt började jag föreställa mig en gitarrkropp snarare än en mänsklig kropp och tanken  jag så småningom fullföljde föddes men jag var inte (och vet fortfarande inte riktigt om jag är) tvärsäker på  den. Tanken var att fylla ut de negativa utrymmena på en gitarrkropp med noter/toner/ackord och mönster Så fort jag började insåg jag dock att min gitarr inte var riktigt så kurvig som jag hade för mig då fick byta till min andra något kurvigare gitarr. Jag måste också ha trott att gitarren var mindre eller att A3-papper var större för såhär såg det ut när jag målat klart. 

Tur jag har ett snyggt bord för det syns lite väl mycket. Ytterligare en dimension jag ville tillföra var att jag ville väva in utfyllnaden av bildliga tomrum i kroppen (människokroppen) genom att skriva ner noter från favoritställen i några av mina favoritlåtar av min favoritartist - Suzanne Vega som dessutom själv representerar sig främst på sång och gitarr. Den jag har använt mest är "Gypsy" som spelade väldigt stor roll för mig en period i mitt liv och är en extremt vacker låt. Såg henne live förra sommaren på en fantastiskt hippiefestival i Fredrikstad och jag var som en sån där liten tonåring på idol. 

Om man vill kika:

Kanske även kan passa på att dra parallellen till (var det under romantiken?) när man eftersträvade "allkonstverket" där man vill kombinera så många olika konstformer som möjligt typ, helt galet och jag vet inte vad Carl Johan Love Almqvist hade tyckt men jag tycker att jag har gjort en helt acceptabel kombination av bild och musik i så måtto att musiken i högsta grad närvarande i bilden. Denna text på det så har man ju parat några konstformer i alla fall. Som Calle Almqvist hade sagt - "Det går an"

Veckoreflektion 3

Veckan som gick var en väldigt behaglig vecka. Man fick lov att låta intrycken från veckan innan sjunka lite eller åtminstone jobba med dem på egen hand. Introduktionen till assignment var intressant, vi fick testa på att göra olika saker men utan att veta vad nästa steg var. I blint förtroende utförde vi de uppgifter som tilldelades oss och mina resultat var i varje fall mer spännande än de var vackra. Vidare hade vi uppgiften att tillföra frågetecken på vår omvärld och det tycker jag är fantastiskt roligt. Älskar att leka med det offentliga rummet och gjorde liknande saker hela tiden i högstadiet med min bästa vän. Är extremt fascinerad av street art i stort och önskar (och fattar på riktigt inte varför det inte) fanns mer! VARFÖR i hela friden bjuder man inte in konstnärer till att klottra lite var stans. Om jag inte var gravid och lite nojig för att andras in sprayfärg så hade jag nog gjort vartannat assignment i graffitiform för hela stan att beskåda. Har länge velat gå till min gamla gymnasieskola och klottra i den lagliga graffititunneln som alla elever passerar på väg till skolan men nästan ingen av lärarna (eftersom de kör bil) för att smäda den odräglige rektorn som var på min tid och olyckligtvis är även idag.

To the point! Var spännande med assignments i alla fall och det kommer säkert att variera väldigt hur inspirerad man känner sig efter vart och ett men det är absolut ett spännande sätt att jobba och inte heller svårt egentligen att applicera på undervisning i skolan. Skönt att man alltid får återkoppling till det på fredagarna med även fast det var väldigt tight med tid på fredagsseminariet. Kan tycka att det är lite knepigt att få en vettig diskussion också dels på grund av tidsbrist men också beroende av formen. Allt man tänker måste man säga inför hela klassen och trots att det är ett behagligt och accepterande klimat i klassen så kan det vara bra eller åtminstone intressant att se vad som händer om man i mindre grupper diskuterade och fördjupade sig i varandras arbeten ordentligt för att även utveckla idéerna vidare vilket alltid är möjligt då man inte direkt har sådär fett med tid på ett assignment.

Tips på ett mycket bra och underhållande TED-talk som är relevant för alla lärare men tangerar vårt arbete lite extra kanske.

Assignment 1

Så min första tanke var att faktiskt bygga en värd av mat och en storskaligt krig mellan antingen kött och grönsaker eller grönsaker och godis. Nu var mitt kök dessvärre inte utrustat för detta och när jag började försöka bygga med grönkål och broccoli gick färgerna in i varandra och blev inte snyggt. Konceptet med kriget var också svårt att få fram. När jag hade förkastat min första idé började jag tänka i mindre skala och tänka på vad finns det för värld i köket som vi inte ser?

Jag började tänka på bakterier men det var inte så värsta tilltalande så tankarna for runt i ett toy story-spår. Alltså ett kök som lever när vi inte är där. När man börjar tänka i de banorna är det inte svårt att också föreställa sig att livet i ett kök kan vara väldigt farligt för en grönsak eller varför inte något så kulinariskt användbart och skört som ett ägg? Eller kanske två ägg som är vänner och förlorar varandra i en maräng eller omkommer i en omelett? Om jag inte hade lagt så mycket tid på det misslyckade vegetariska kriget hade nog bilderna blivit mer estetiskt tilltalande men jag tror att dessa bilder åtminstone kommunicerar min tanke med assignmen(tet?).

Så främst har jag använt mig av foto eftersom jag vill att miljön ska vara lätt att känna igen. Jag kände mig dock tvungen att tillföra lite personlighet till äggen genom att med permanent penna måla till ansikten (kan man äta ägg som man har målat på med permanent penna?!?). För att de skulle kunna sitta upp i vårat eminenta kopp-skåp gjorde jag en liten deg (som inte var speciellt god, mjöl och vatten blir inga kakor). När jag hade fotograferat tog jag in bilderna på datorn och lade till armar och ben. Jag spekulerade först i möjligheten att göra kroppsdelar av snöre eller ståltråd men det verkade mycket smidigare att göra såhär. Jag är nöjd med resultatet och det stör mig inte egentligen att bilderna är relativt obearbetade eftersom jag tycker ändå att man ser detaljerna klart och tydligt (några bilder är aningen suddiga) och det är lätt att känna igen det kalla sjukhusaktiga ljuset av diskbänkslampan. 

Veckoreflektion 2

Efter en vecka med stop motion, serieteckning och litteraturseminarium känner jag att man verkligen kommit igång med arbetet och kanske fått lite bättre grepp om hur vi kommer att jobba i framtiden på skolan. Animation tyckte jag var väldigt roligt och när jag undersökte serier i samband med det så började jag tänka att det hade varit fantastiskt att göra film med sin egna figurer så småningom och se dem få liv på det viset som vårt lilla blob-monster fick.

Serieteckning hade jag kunnat tänka mig att fortsätta med och utveckla för jag tycker att det faller ganska naturligt att måla på det viset även om jag inte är någon stjärna på att göra samma figurer flera gånger. Lektionen gjorde absolut att jag fick upp ögonen för hur man skulle kunna jobba med serier i skolan.

Jag tror hela veckan har bidragit till en viktig insikt om att man måste anstränga sig för att inte hamna i gamla traditionella sätt att lära sig/ta till sig kunskap. Vikten av att jobba visuellt så att inte folk som inte har tålamod eller fallenhet för att läsa få nackdelar i skolan. Även för att folk som främst läser för att tillägna sig kunskap ska få lov att utveckla det visuella språket så att alla får så stor bredd som möjligt i sina språkfärdigheter. Allt detta blev väldigt tydligt för mig under litteraturseminariet. De allra flesta har väl en uppfattning om vad ett litteraturseminarium är för något och det låter ju inte så roligt för många. För mig däremot är det väldigt tryggt eftersom jag alltid har haft läshuvud och varit duktig på att formulera mig. Jag har dessutom läst litteraturvetenskap på universitet tidigare och där försäkrar jag om att det är högst traditionellt men jag vande mig snabbt och blev bekväm med formen för undervisning. Seminariet som vi hade vände verkligen upp och ner på hur jag var förberedd på att hantera den specifika situationen och jag var tvungen att tänka. Skulle jag kunna använda den här typen av undervisning själv? Jag tror absolut att gestaltning och visualisering gör att saker fäster bättre i minnet. Jag tror absolut att man skapar en meningsfull diskussion både i smågrupperna och i klassen genom att ge den typen av uppgifter. Det enda jag frågar mig är om resultaten och gestaltningen av begreppen inte fäster sig i våra minnen som lite väl stigmatiserade och onyanserade. Men det kanske är så begreppen är menade att användas eller så kanske det bara inte gör något att det vi kommer ihåg är de alla grövsta dragen.

Jag tyckte också det var väldigt inspirerande att arbeta med arbeta med serier när vi skickade vidare dem mellan varandra. Det hände väldigt intressanta grejer med historierna när man gjorde på det viset och så skulle jag gärna kunna tänka mig att jobba med mitt eget skapande i varierade former.

Det här är en något polerad version av min, Evas och Justynas serie producerad under serilektionen

Stop Motion

Idag, måndag har vi arbetat med stop motion och reflekterat över de möjligheter och begränsningar som tekniken utgör. Kanske vore det mer sant att säga att vi har reflekterat mycket över begränsningarna som fel utrustning kan utgöra. Å andra sidan hade inget av det vi gjort idag varit möjligt att fånga utan den teknik vi hade till hands. Dock hade det kunnat göras bättre och smidigare med bättre teknik. Man kan bli otålig som det är när man endast ser små förändringar och små, små framsteg i sin berättelse men när man måste lägga in pauser för att ladda en kameratelefon innan man kan arbeta vidare på sin lilla station bestående av en färgburk och mängder med häftmassa då är tålamod hårdvaluta. 

I det avslutande skedet tvingades vi tänka lite snabbare då mobilbatteriet återigen var mycket lågt och det var dags att avsluta vår historia som då blev av en annan karaktär än först var visualiserat. Trots det var vi nöjda med resultatet under de förutsättningar vi hade. Att det finns färdiga appar som klipper ihop filmen åt dig är fantastiskt och man inser att det betyder helt andra möjligheter för hobbyfilmaren idag (kanske även proffsfilmaren, beroende på hur man jobbar) än för bara några år sedan. Det är viktigt att visa elever dessa vägar så de inser vilken enorm potential som ligger i den lilla dosan som så många hanterar varje dag. Sedan finns det säkerligen även förtjänster med att visa "gamla goda" metoder för att ge elever en uppfattning om vilka metoder och tekniker som lett fram till det vi har idag. Om inte annat för att uppskatta det.

Vi hade mycket problem med tekniken, problem som inte hade uppstått om vi till exempel hade haft en dyrare, nyare mobiltelefon med stort minne och bra batteritid vilket nästan bara riktigt nya mobiltelefoner har. Jag undrar vad som händer om man tar in en uppgift i skolan som förutsätter att eleverna står för de tekniska medlen. Det borde ju fungera fint för det är onekligen så att i majoriteten av alla gymnasieklasser i Sverige har nog majoriteten av alla dessa elever mobiltelefoner med de finesser som krävs för ett sådant projekt. Rent principiellt motsätter jag mig att man skapar element i skolan där elever som har mer pengar/vars föräldrar har mer pengar, får fördelar i undervisningen. Som regel tycker jag man ska tillhandahålla det som skall arbetas med så att dylika klasskillnader inte gör sig synliga på den arena som skolan utgör. Ska man för den sakens skulle då strunta i att göra saker som stop motion/animation om ens skola saknar dessa resurser när möjligheterna att göra det och lära sig kanske vilar i elevernas fickor? Något jag kanske måste ta ställning till en dag. Något att tänka på.

Utställning 28/1

Jag var på en utställning på Bohusläns museum som hette "Det är vi som är dom" som visade upp fotografier av Maja Kristin Nylander som föreställer romer i Rumänien. Det var en väldigt rörande blandning av leende porträtt och mörka bilder parat med texter som beskriver både romernas nuvarande situation och även historia såväl som information om de enskilda personerna på bilderna.

Det var svårt för mig att veta exakt vad jag ville göra med intrycken från utställningen tills jag hörde om Norges ambition att göra det straffbart att hjälpa tiggare. Detta drabbar just romer i väldigt hög utsträckning då det är vanligt att just romer flyr från usla hemförhållanden för att tigga på gator här i norden vilket vi alla kan enas om att inte är någon glamourös tillvaro. Då vill man förbjuda att människor som vi som lever i överflöd (ja även studenter lever jämförelsevis i överflöd) ska hjälpa de som inte har mycket mer är kläderna på deras kroppar. Så de som faktiskt kan undvara någon minut för att titta upp och stirra in i den mycket obehagliga verklighet som visar att vissa människor lever i förfärliga förhållanden mitt framför våra ögon. De människor som kan tänka sig att dela med sig av lite värme eller pengar, mat eller husrum ska då kunna straffas. Vad är det för ett samhälle man bygger? Hur arrogant är inte det? Norge som dessutom har enorma ekonomiska tillgångar använder lagstiftning för att ge sig själva och alla sina rika, paragrafryttande modeborgare gott samvete när de blundar för en otrevlig verklighet. För att för egen del få konstatera att man kan ju inte hjälpa en annan människa som står framför sig iförd sin fattigdom som de är iförda sitt överflöd och hjälpa när det är "olagligt".

Kajsa Out!

Uppdatering: 5/2-15
Fick just reda på att detta lagförslag inte längre är aktuellt då centern i Norge dragit tillbaka sitt stöd. Kan även säga att jag naturligt vis inte tror att alla i Norge stödjer detta. Det är dock väldigt skrämmande attityder som pågår i hela Europa och inte minst Norge och Sverige och vi bör alla vara uppmärksamma på handlingar och ord som för oss bort ifrån vår gemensamma mänsklighet. Det farligaste som finns är enkla svar på svåra, komplexa problem - vi känner igen det från historien.

Måndag 2/2

"Women Artists"

"Between limits known and unknown"

"Semi 3-D"

Veckoreflektion 1

Jag ser första veckan på HDK i backspegeln. För mig har veckan inte inneburit så mycket aktiviteter. Utöver introduktionen endast en föreläsning. Vidare har jag famlat delvis i blindo i kuritteraturen och utan stuktur läst delar som jag tycker verkar intressanta. Något jag redan har fastnat för dock är det sättet att tänka på bildlektioner/uppgifter/lärande som har varit genomgående i de delar av kurslitteraturen jag läst och även föreläsningen som jag tagit del av. Jag ser fram emot att fördjupa mig i hur man kan skapa ett undervisningsklimat som motverkar konformitet och förlöser alla unika kreativa röster som finns hos olika elever och kanske även människor man möter i andra sammanhang. "Fiskuppgiften" har fastnat i mitt huvud som ett exempel på att köra över elevers egna skapande med en egen vision. 

Mina förväntningar inför denhär kursen omfattar att förvärva verktyg för att utveckla individuella uttryck att bygga vidare utan att stansa in någon i en form för vad som är vackert, rätt eller passande. Jag förväntar mig att genom workshops, grupparbeten och inte minst dessa stunder av självreflektion i skrift, få syn på mitt eget skapande, utveckling och säkerligen även brister och begränsningar i såväl tekniskt kunnande som personliga tillkortakommanden i relation till den lärare jag vill bli. Jag räknar även med att ha roligt och att lära mig orientera mig bättre i den värld av kultur som jag vill vara närmare omgiven av.