7 nyanser av makt

Mitt assignment: Riksdagen som representerar maktutövning och Foucault som maktútövare genom att teoretisera kring makt. Ögat som står för blicken men också representerar övervakningssamhället.

Makt som utövas/tillåts av många att ha över få. Rädsla som maktmedel. Underlägsenhet i egenskap av fysisk storlek eller ålder.

Blickens makt. Makten att förenkla det en ser och reducera en människa eller kanske en hel folkgrupp, ett kön till några få egenskaper och attribut. Ibland så enkelt som kroppsspråket - vart en tittar på den en pratar med. 

Den osynliga makten. Diskurser, normer, hierarkier. Strukturella maktordningar som blir vardag.

Juridisk makt. Etablissemangets makt. Det stora maskineriet som är den juridiska makten och den vanliga människan knappt kan skapa sig en uppfattning om. För att inte tala om sätta sig emot. Tänk Kafka, processen. På så vis representerar domaren makten. Människan i Hawaii-skjortan representerar motståndet som inte tonar ner sig för att passa in i diskursen som skapar otrygghet och rädsla. Motstånd mot det mörka hotet.

Emotionell makt. Makten en har genom att älska eller som kanske ofrivilligt påtvingas en av att bli älskad. Makt som kan både fria och fängsla på så många sätt. 

Makten att värdera. Bestämma vad som är bra eller dåligt. Fint eller fult. Eliten som sätter den kulturella dagordningen och beslutar om vad som är högkultur och lågkultur eller helt enkelt läraren som bestämmer vad som är en godkänt genomförd uppgift eller vad som är underkänt. 

Kulturorientering Bok

Jag var villrådig inför bokaspekten av kulturorienteringen då jag har extremt mycket jag är intresserad av och känner lite så att – VAR ska jag börja. Jag måste verkligen ta tag i min okunnighet för att kunna bli allmänbildad inom konsten. Slutligen bestämde jag mig för att ta något jag kände igen men inte visste så mycket om. Hans Viksten är ett namn jag känner igen men på en mycket grundläggande nivå så till vida att jag nickar med om någon pratar och hoppas att ingen frågar om ens synpunkter på något specifikt. Finns så klart mängder med konstnärer jag inte vet något om men svenska konstnärer är ett helt fält av ”nicka-med-namn” för mig så jag tänkte – jag måste börja någonstans så jag började med den jag hittade först.

Livsmålaren Biografisk del – Desy Kallberg Viksten, Analytisk text- Cristina Karlstam Kommentarer – Hans och Desy Viksten

Beskvriver kort hans livshistoria utifrån olika roller han haft i sitt liv t.ex. författare, luffare, kärleken, galning, skapare, professor som sedan tar oss och honom till slutet – strupcancern som tog honom till sist. Boken innehåller vackra metaforer och snygga stilistiska grepp som beskriver hur Viksten t.ex. ”målar musik och spela tavlor”. Allt detta kokar ihop till någon slags information som kan hjälpa en att förstå hans konst och inre livsvärld. Eller snarare förslag på hur man kan tolka hans konst kanske. Författaren menar också på att han som person är väldigt närvarande i sin konst. Kanske är det därför man anser det vara relevant att göra denhär boken om hans person och konstnärskap. Här skildras även mycket av det Viksten gjorde utöver måleriet så som tv-framträdanden och olika yrken han testat på vilket kan vara relevant för hans konst men kanske ännu mer för hur man uppfattar honom som person. Det finns väl delade meningar om huruvida det är likamedtecken däremellan.

Efter den biografiska delen följer ca 100 sidor med bilder av hans målningar med kommentarer, titlar och årtal. Något jag fastnade särskilt för var hans porträtt och självporträtt som ger väldigt mycket information om än inte så mycket i mån av skildring av utseende. Uttrycket i många av hans tidiga tavlor känns så rena och ofiltrerade och när man läser mer om hur han lär ha varit som person – självklara på något vis. Går man framåt i tiden dock blir de stundvis mer naturtrogna och stillsamma. Blir även mycket förtjust i hans ugglemotiv men det är nog mer en personlig preferens för ugglor.  

Det var väldigt spännande att djupdyka i en människas liv och konst och med Viksten var det så mycket betydelsefullt runtom också då det blev väldigt spännande att läsa om och märka hur ens egen blick på verken förändrades något allteftersom man läste. Det vackra språket med vilken boken är skriven bidrog också till känslan av att bli inspirerad då jag också tycker om att uttrycka mig i skrift och använda språket som konstform. Får tvinga mig själv till att göra dylika eskapader in i konstlitteraturen oftare.

Mitt problem kan ibland vara de med biografier över huvud taget. Kan inte sluta tänka på varför man gör dem och vad författaren har för avsikter med dessa. Sanningsfaktorn och extra problematiskt när man försöker skapa ett sätt att se på någons konst.

Assignment #3 18/2

Sätt upp tre regler 

Håll dig till dem

Detta var ett assignment vi skulle ha gjort till den 18/2 och jag var totalt blank på inspiration - trodde jag då. Det jag sedan insett var att jag har haft tre regler som jag har haft sedan den 16/12 - dagen jag gjorde ett positivt grav-test och insåg att jag hade lite vanor att bryta. 

1. Ingen rök - Jag har rökt mellan 1/2 och dryga paketet cigaretter sedan sommaren 2012 och det var plötsligt dags att lägga ner totalt i minst ett år. 

2. Ingen (stor mängd) kaffe - Jag har varit ganska grovt koffeinberoende i perioder lvl: svälja ner koffeinkapslar med kaffe och knappt sova. Det har jag inte varit på länge men jag dyrkar en god kopp kaffe och har nog haft en kaffe månadsbudget motsvarande många studenters matbudget.

3. Ingen alkohol - Om det är något jag har dyrkat mer än kaffe så är det öl – sommar, vår, vinter, höst en öl ute med polare det har varit det mest solklara sättet för mig och min man och våra vänner att umgås och jag kan ju vara med men med en cola eller alkoholfri öl i handen (oftast typen Carlsberg vilket inte är någon favorit som standard, den blir inte bättre utan alkohol).

Jag må låta bitter men jag har såklart följt mina regler och det jag funderade kring var hur jag skulle representera detta. Grejen är att det är ju inte far väl för gott men det är ett rejält uppehåll. Uttrycket ”frozen assets” dök upp i huvudet och jag visste vad jag ville göra. Så jag tog en GB-glace-burk och lade i en tom burk Tuborg grön, lucky strike additive free-paket (inplastat och med cigg i) och en kaffemugg och hällde på vatten och ställde i frysen. Sedan tog jag kort och sedan befriade jag ciggpaketet igen för jag var rädd att min man skulle tycka det var lite väl radikalt att frysa in dessa med en gammal pantburk i 9 månader. Detta var dumt eftersom min mobil pajade och trots försök att återta bilderna har jag inte lyckats så bilderna är borta men idén var god. Men dessa var i alla fall mina regler och jag avser hålla mig till dessa i alla fall augusti ut. 

Veckoreflektion 7

Den här veckan har vi bland annat haft litteraturseminarium kring ”det kreativa ögat”. Främsta fokuset under större delen av seminariet var väl den metod för bildanalys som Gert Z Nordström redogör för. Där man talar om konnotativa och denotativa betydelser samt sändar-, mottagar-, inre och yttre kontext och analyserar utifrån dessa. Visst fokus låg även på den i boken något vagare beskrivna metoden av Panofsky som jag i ärlighetens namn inte fick något större grepp om varken utifrån litteraturen eller seminariet – men vilket kan vara värt att fördjupa sig i. Vi fick lov att gå ut och utforska världen utifrån de bilder vi såg på gatorna och välja en som vi skulle analysera. Vi valde en filmposter för Disneys nya Askungen-film som är bioaktuell nu. Vi valde den bland annat för att då askungen är en välkänd saga/koncept/idé är en mycket enkel bild fullproppad med konnotativa betydelser.

Diskussionerna var väldigt dynamiska och rörde sig mellan genus, målgrupper, syftet bakom bildens enkelhet, igenkänningsfaktorn, paralleller till Disneys tecknade version, kanoniseringen av denna med verktyg som färgskala och Askungens utseende. Vi försökte även diskutera bilden utan de färdiga associationerna som vi får från filmtiteln men det var svårt, kanske för att askungen är ett för många djupt rotat koncept som nästan blir en basnivå för en del av våra erfarenheter. När diskussionen fördes i helklass var det en del som inte höll med om att idén om Askungen är så väldigt bekant utan att det endast fast en vag kännedom om sagans innehåll och det hade varit spännande att höra vad de hade gjort av bilden utan kontext. Många känner ju till att bröderna Grimms version av sagan är betydligt mörkare än de versioner vi ser i barnfilmer och egentligen är det en skruvad historia med klassresa som tema där en flicka som föds in i en hyfsat privilegierad samhällsgrupp om jag inte minns fel och när hennes far dör och hennes styvmor tar över tvingar hon ner i stånden och blir en fattig tjänare som då egentligen är ”fin” då eftersom inte är född till att bli tjänare så hon ”förtjänar” inte att vara där till skillnad från de som faktiskt föddes in i tjänar-rollen. Ytterligare är hon faktiskt vacker vilket är en dygd som slutligen gör att hon raggar till sig en prins och klättrar så långt upp i klasstrappan man kan (som kvinna då).

En oerhört passiv protagonist när det enda hon gör egentligen är att sätta på sin en fin klänning Det var länge sedan jag läste historian och jag kan ha brister i mitt resonemang i det här men de går inte att förneka att det är en oerhört problematisk historia att göra barnfilm av. På så vis blir ju en enkel bild som denna väldigt laddad. För mig laddad med en hel del förakt åt det oerhört förlegade glorifierandet av att gifta sig rikt och mot status och för andra säkert – varma fluffiga barndomsminnen om från en tid där man trodde att man inte behövde göra något själv utan allting skulle bli bra ändå. Så länge man hittade en prins.

Det var hur som helst väldigt roligt att gå in lite på bildanalys eftersom det är något som jag måste jobba med för att få upp en känsla för. För att avgränsa mig ibland för att inte svärma ut helt brukar jag försöka tänka kring hur många decimaler ger bilden? Utifrån vad jag vet om sändarkontext och detaljrikedom hur mycket mening tror jag att sändaren gör anspråk på? Det är jättesvårt och ett hantverk inte minst. Därför är det viktigt att man övar för om man svävar ut för mycket inför elever tror jag att man kan tappa lite trovärdighet. I vissa sammanhang kan det såklart också vara bra att inte lägga band på sig. Att bara låta kreativiteten flöda och ta sig riktigt långt in i ett verk och i sina egna minnen, erfarenheter och associationer.

Kulturorientering

Cafét i stan

Ett av mina favoritsätt att avnjuta konst är i samband med sällskap och en kaffe. Inte alltid just det sällskapet jag har då det inte är så många egentligen i min omedelbara närhet som delar mitt intresse för detta. Det fanns ett annat café i stan tidigare med stort intresse för att hänga upp lokala konstnärer, jag hade själv en utställning uppe där ett tag ”At Elles” hette det och Elle är till denna dag en av de underbaraste människorna jag har träffat. När livet kaosade ihop i omgångar var jag där och försökte dra dit andra så hon kunde fortsätta hålla öppet. Så småningom var hon tvungen att stänga ändå och jag vet inte riktigt var hon flyttade sedan.

Senare kom ett annat café som satsade på ”finare” konst helt enkelt. Jag har sällan varit så förtjust i s.k. ”fin konst” men jag tänkte att jag ändå skulle ge det ett försök då jag har ägnat en del av kulturorienteringarna till att hitta konstnärliga smultronställen i min lilla hemstad. (OBS. Anledningen till att jag får intrycket att det gör ett finkulturellt anspråk beror dels på lokalen – högt i tak, vita väggar – väldigt white box-format, öppna ytor, gott avstånd mellan tavlorna och dels inredningen som till stor del består av såna krulliga antikvitet-artade soffor och bord med lejontassar). Det stämde ganska bra in på mina fördomar om stället drog jag som slutsats ganska snabbt och insåg att jag troligen inte hade öppnat mitt sinne så mycket ändå. Men jag har alltid haft så svårt för tunna akvarellmålningar av små sjöbodar eller blomvaser med tulpaner i. Det finns ju tusentals som ser likadana ut och även om et onekligen är skickligt gjort och säkerligen har tagit tid både i utförande och att lära sig och jag respekterar det. Men VARFÖR sjöbodar? VARFÖR samma gamla sketna klippiga kustlandskap om och om igen? Det här är folk som säkert har jobbat länge med att bli förtrogna med en lynnig, känslig och tidskrävande teknik och de envisas med att måla himmel&hav-bilderna som alla har sett miljontals gånger.

Så dels frågan: Varför målar folk sånt här? Är det inte otroligt ostimulerande och jobbigt att måla saker som har tusentals andra liknande verk som de kan ställas i direkt jämförelse med för att det är en bild på SAMMA SAK?!?! Förmodligen för att det finns en marknad för det helt enkelt vilket skjutsar in mig på nästa fråga – varför ställer ett café som gör anspråk på det finkulturella ut nästan uteslutande den här typen av konst som snarast idag är den moderne människans hötorgskonst. Eller är jag den snobbiga nu? Kanske.

Sådant otroligt slöseri med en fin idé tycker jag. Hade så gärna haft ett trevligt konst-café i staden jag bor i. Bohuslän har otroligt många begåvade konstnärer och bara den lilla estetiska gymnasieskolan vi har bubblar av talang som förblir osynlig till förmån för de säkert mer säljbara västkust-akvarellerna. 

Assignment #6

Med makt
ringa in makt

Ett assignment som tog lång tid att mogna i mitt huvud men som under nästan varje assignment hittills körde jag så småningom på en idé som var ett bygge av de allra första associationerna jag hade till nyckelordet "makt".

Kanske är jag lite skadad av min make som läser kulturanalys men så fort jag hör ordet "makt" hör jag även Foucault. Sedan tänker jag på andra saker som representerar makt och tänker på polisen, staten, riksdagen, statsministern. Riksdagen fick det bli då det är en samling människor som också lyder under mer subtila maktförhållanden och samtidigt skall utöva en mer direkt, uppenbar form av makt. Finns även en tjusning i att använda riksdagen då den ha formen av Foucaults idé/modell panoptikon. Ytterligare har jag även gjort ringar som antyder ett öga som dels kan tolkas som blickens makt och även ge lite av en 1984-bigbrother-känsla.

I brist på bättre programvara har jag gjort detta i paint vilket inte är det ultimata och vilket är varför det inte ser så snyggt ut. Det kostar mer än det smakar att försöka putsa till något i paint så jag nöjde mig ganska så. jag är nöjd med min idé och jag tycker att man inte kan läsa in så mycket annat än makt i denna. Nästan så bokstavligt det kan bli - är lite som en rebus. Känns kanske bra att trots att det inte är några masterskills som visas upp har jag ändå använt mig av ett digitalt medium vilket är väldigt långt ifrån vad jag vanligen gör.

Veckoreflektion 6

Den här veckan har vi haft seminarium gällande konstteori/samtidskonst och även barns bildskapande. Dock skall ju det förstnämnda seminariet ägnas ett eget inlägg så här kanske det främst skall redogöras för det senaste nämnda. Som assignment talade vi om linjer vilket ledde till ett intressant fredagsseminarium med olika tolkningar av uppgiften vilket var spännande.

Vi fick lov att diskutera barns bildskapande i relation till "visuell kultur idag". Det var lite svårt att få en riktig diskussion om det delvis kanske för att det är svårt att enas om vad som är visuell kultur idag. Många diskuterade utifrån vilka bilder man få på internet (vilket är nästan alla bilder som finns i världen). Kanske tänker man mer på hur man tar till sig bilder då? Vad är vår visuella kultur och vad är "idag"? Det var svårt att diskutera som om detta bara vore allmänt vedertaget. Det verkade också svårt med just de frågor vi hade att utgå ifrån boken helt och hållet då den hade ett ganska pragmatiskt förhållningssätt och var svåröversatt till just dessa typer av frågor- tyckte jag. Kanske hade varit lättare om man förhöll sig till några få av de olika synsätten som presenteras i boken. Dock är frågan så bred och så ospecifik att jag blir lite tagen. 

I slutändan tänker man väl främst på de relativt nya sätten som barn får tillgång till bilder - tänker man sig då en 10-11-åring som kan få tag i bilder själv blir det gärna internet men vad för hemsidor är dessa barn på? Sedan tänker jag även att 10åringar har ändå kommit relativt långt i sin kognitiva utveckling så att de kan reflektera hyfsat kring det de ser. Min man hävdar mycket bestämt att det främst är en moralpanik kring de grova bilder som många utsätts för i mycket ung ålder genom en del TV/dataspel och jag är inte beredd att tro att det inte har någon effekt alls på en del i varierande grad mottagliga, unga människor. Sedan finns de små barn som praktiskt taget uppfostras av surfplattor med massa fluffiga, färgglada, animerade djur - spel som är skapade för att deras åldersgrupp ska mana sina föräldrar att köpa saker. Digitala spel i oändlig variation är tillgängliga i alla åldrar och en del av de allra flestas barndom och uppväxt. Världen är idag mycket visuell och det är ju också något som barn som växer upp idag bli mycket bättre på att uttyda, kanske även vara kritiska mot. Men hur översätts detta i barns bildskapande? Det är ju för tidigt att se än men kanske kan man då se en rockad i de olika annars så schematiska faserna av barns tecknande. Ska man tro Piaget så kanske ett barn ändå är knutet till de kognitiva stadier de tycks ha till sitt förfogande. Men visst måste motiven påverkas? Motiven måste väl komma längre ifrån barnets egen närmiljö när livsvärlden expanderas med hjälp av internet och television (ß ville låta som en uråldrig teoretiker snarare än en 21-årig student för att ge legitimitet).

Något som kanske inte helt och hållet hör till saken är att jag undrar väldigt mycket vad som kommer att ske med handkoordinationen när man lär sig skriva på datorn som liten i stället för att skriva vackra bokstäver i skrivstil. Gamla människor kan idag om de så bara gått grundskolan skriva otroligt vackert, min lillebror kan inte skriva på en rad för att rädda sitt liv – det är en stor skillnad bara några få år gör idag. Hur kommer det vara för elever som inte kommer från konstnärliga hem eller har ett eget starkt intresse, att fatta pennan när man kommer till bildlektionerna när man främst har knappat in ord digitalt. Skriver man för hand så liknar rörelsen väldigt mycket det som händer när man målar men vad ska vi göra med de stötiga fingerrörelserna som varje barn har sedan sina första skolår när vi ska försöka få dem att göra en enkel blyertsskiss. Inte för att höja de klassiska medlen till skyarna – men var är vi utan dem?

Dessa är tankar som väckts för mig under veckan i förhållande till det vi har gjort. 

Kulturorientering 3

Jag bestämde mig för att besöka en av de mest frekvent föränderliga streetartplatserna i Uddevalla stadskärna. Det är en tunnel som leder upp till min gamla gymnasieskola och det hände ofta när man gick i skolan där att det stod folk och graffade dagen lång trots att vår inte var det estetiska skolan. Jag såg att jag hade lite otur när jag var då tunneln som vanligen utsmyckas av skumma figurer, ailien monsters och bisarra men kraftfulla meningar var främst tags och skrivna ord som tog mycket plats. När jag inte har en bebis i magen som andas in allt jag gör längre ska jag dra till samma tunnel och ta plats i det space som ca 2-300 elever passerar varje dag (alla går kanske inte genom tunneln). Jag har god lust att rikta motivet mot skolans rektor som råkar vara en dålig människa och sämre rektor. Han har sedan jag tog studenten för 2 år sedan har han drivit bort några av de bästa lärarna jag haft och de som inte är borta har fått övriga plikter än undervisning till förmån för skolans marknadsföring och networkande med universitet. För mina syften är denna tunnel då alldeles utmärkt då den även är av kommunen utsedd lovlig mark för graffitikonstnärer. Sedan finns ju den stora fördelen att mycket få lärare och aldrig någonsin rektorn som är för fin för kollektivtrafiken – passerar tunneln så skulle man exempelvis måla en karikatyr av rektorn skulle det nog ta lite tid innan det upptäcktes om inte någon liten präktig muf-tönt skvallrade – det har ju hänt förr.

MEN för att hålla sig till saken! Någon av de stora dragningskrafterna med street art är för mig att man tar för sig, tar plats, sprider färg, konst, glädje, politiska budskap, visar upp sig själv, pekar ut saker som är fel med världen, utsmyckar, gör saker vackert. Den gemensamma respekten mellan street artists är också viktigt. Vad händer då egentligen när man dels tillåter konstnärerna. Vad händer med den rebelliska akten? Vad händer med budskapet? Vad händer med konsten? När man säger kör på? Vad händer med resten av stadens väggar när man hänvisar konstnärerna till några få platser i staden? Förmodligen det man hoppas på som kommunalarbetare – de förblir tomma. Konsten koncentreras till en punkt när man kan välja att se den eller inte se den, vad händer då med friheten? Vad händer med respekten konstnärer emellan när man måste måla över andras verk för att göra plats för sina egna? Vad händer med gemenskapen i den allelopatiska miljön där man måste skyla andras verk för att få plats med sin egen? Det blir en hierarki men blir det även en evolution? De kraftfullaste verken överlever? Att döma av vad jag såg när jag var där var det en och samma snubbe (inte fördom utan tror mig känna igen hans verk och stil) som hade härjat i hela tunneln och de visar nog mer att det är den som tar för sig som får uppmärksamhet och plats. Pengar är också en faktor här eftersom sprayburkar är ganska dyra och räcker inte så himla långt i taget om man ska täcka en hel tunnel.

Jag blev väldigt sugen på att börja köra själv igen och börja ge mig ut och finslipa min teknik. Det finns nog inte så hemskt många olika konkurrenter i denna lilla stad men det märker man väl när man ger sig in i spelet. Eller ska man strunta i spelet och sprida färg och konst på stället som inte ber om det lika fromt som den lilla tunneln innan gymnasieskolan?

Här är tunneln med skolan i bakgrunden. Grafittitunneln spiller ändå ut lite över stenarna bredvid. Det tycker jag är trevligt, varför ska de få fortsätta vara tråkiga och gråa? 

Som sagt inte så mycket figurer och budskap vad mina ögon kunde se men tycker om hur man har använt "golvet" och låtit färgerna spilla över.

Även här har man använt det lite mer svårtillgängliga och utmanande innertaket på tunneln. Man kan även se hur folk skriver över varandra på den begränsade ytan. 

Hittade trots allt en spännande figur. Funderar på om den har blivit attackerad av en annan grafittikonstnär eller om originalkonstnären lade till klottret i ansiktet som en effekt. Jag tycker i alla fall att den blir mycket mer intressant för mig än den hade verkat annars. Man ser också att rutan åt höger antigen är ganska nymålad eller av någon anledning skonats från andra insatser. Även att det inte är vilken hobbykonstnär som helst efter nog med är noga grundat med grå färg bakom. 

Assignment #5

Linjen använd linjen
Vart tar den dig
Starta på en punkt
Följ den

Första tanken som gick upp var att själva assignmentet i sig var linjen och att följa instruktionerna var det som skulle föra mig vidare. Det föll på att jag inte kunde gräva fram en god nog idé till hur jag skulle gestalta instruktionerna. När jag förkastat den idén synliggjordes en annan tanke som legat halvformulerad i bakhuvudet. Att jobba med mina linjer. Ansiktet. Smink fick utgöra material och duken var ansiktet. Vi har ju mängder av linjer i ansiktet men hur skulle jag följa dem och vart?

Vart tar linjerna i ansiktet vägen? Ja de stannar ju där förstås (såvida man motstår frestelsen av botox och övriga ingrepp) med vad händer med tiden? De blir djupare. Tydligare, mer uttalade och mindre blyga. Det var så allt började men medan jag grejade blev jag inspirerad, fascinerad och fick lustiga flashbacks från min ungdom. Jag funderade på huruvida jag höll mig till uppgiften men å andra sidan så hade ju linjen, om så bara idén och linjerna tagit mig vidare på ett spännande sätt.

Här var jag fortfarande ganska "on track" med uppgiften.

Här började det balla ur. Men det är fruktansvärt roligt och nyttigt tror jag att leka och synliggöra sitt eget utseende på det här sättet. Så om man har barn och man tycker lägger orimligt mycket tid på att observera sig själva i spegeln eller med smink eller selfies så tror inte jag det behöver vara rätt igenom dåligt. Jag tror det är ett bra sätt att lära sig tycka om sitt eget utseende och veta hur man ska jobba med det för att känna sig nöjd med sig själv.

Den här bilden tyckte jag mest var cool. 

Men det ar såhär linjerna svepte väck mig i alla fall. 

Vygotsky Bilduppgift

Mötet mellan fantasi och verklighet och fantasti. Ett av mina favoritmöten mellan verklighet och fantasi hittar jag i Lewis Carroll's Alice i underlandet så därför har jag naturligtvis valt en bild därifrån.

Inte världens bästa avbildning av bilden men hursom. Här ser vi Alice med den överdimensionerade och antropomorfa larven som röker vattenpipa. Det finns larver, det finns vattenpipor men det Carroll gör med sin misstänkt trippade och troligen opiumbeslöjade kreativitet är att han sätter ihop dessa. Larven är ju förstås inte för stor i berättelsen som vi förstår när vi slår detta samman med texten, det är Alice som har krympt och tagit rollen som den som fått träda i en lustig storlek. Men larven avviker från många av sina verkliga särdrag genom förmågan att samtala och naturligt vis röka vattenpipa som är en av de former av tobakskonsumtion som kräver mer förberedelse än en del annat. 

Ett enkelt med gott exempel när varianter av den verkliga världen blir främmande och desto mer spännande av att omkombinera och leka med storlekar. Att förmänskliga är förstås ett uråldrigt stilgrepp inte minst i diktkonsten som fortfarande blir mycket effektivt då vi lättare relaterar till det som liknar oss och vi finner i vår omvärld. Kanske är det inte minst därför fantasin måste eka i verkligheten. 

Angående Konstteori

Under föreläsningen/seminariet kring konstteori och samtidskonst fick vi tillfälle att reflektera kring huruvida konstteori som sådan över huvud taget är relevant även i hänsyn till bildämnet. Är det meningsfullt att syssla med? En del tyckte, som jag förstod det, att det verkade krångligt att tillämpa konstteori i klassrummet. Då avsåg man väl kanske främst visserligen övningar där man anslöt sig till vissa riktningar inom konstteorin och försökte skapa enligt dessa – eller något sådant. Själv är jag mer inne på ett spår som säger att vi inte riktigt kan tala om bild som ett helt ämne utan att räkna in konstteori. Utan någon form av konstteori kan vi inte diskutera en bilds mening och uttryck (vilket jag vill minnas finns i läroplanen – inte för att den är Gud men ändå). Så fort vi ansluter oss till uppfattningen att en bild över huvud taget säger någon har vi trillat in på konstteori och säger någon därtill att ett verks tidsmässiga och sociala kontext snarare än en konstnärs intention – där har vi Foucault. Sådant tycker jag är högst värdefullt att ha koll på som lärare. Därtill är det viktigt att studera olika sätt att se på konst som lärare då du ska hantera olika syn på konst och därför bör öra vad du kan för att kunna ge fler perspektiv än dina egna – eller de som finns tillgängliga i din livsvärld. I studierna av konstteori tvingas man även ihop med olika exempel på konst och det är också något som är viktigt att ha i sin repertoar som lärare. Detta är något jag själv är mycket medveten om att jag behöver botanisera mer i. Jag vill minnas att det rådde viss förvirring angående gränsen mellan konstteori och konsthistoria som troligen främst berodde på att man gärna tar in exempel när man försöker beskriva konstteori.

Vidare fick vi under seminariedelen fick vi sitta i grupper då vi ena stunden skulle försvara och andra ifrågasätta olika verks plats i i bildklassrum. Dessa rollspelsövningar kan jag tycka är ett nödvändigt ont ibland då jag inte är den som jublar då någon yttrar ordet rollspel. Jag tycker att även om jag inte känner mig säker på att man faktiskt lär sig hantera en verklig situation med motstridiga elever så synliggörs ens egen åsikt mycket tydligt och man kan känna starkare för något än man tror när man verkligen konfronterats. På så sätt tror jag att det kan vara väldigt bra.

Jag tycker överlag att konstteoridagen bidrog till mycket intressanta diskussioner och jag tycker att Cynthia Freelands bok är en fantastisk introduktion till konstteori och är rolig, lättläst omfattande och bidrar med roliga små fakta. Den hänvisar till kända verk som man känner till men inte har någon större kännedom om och bidrar till viss fördjupning kring dessa. Jag som inte anser mig vara speciellt allmänbildad inom konst känner mig ändå relativt upplyst efter att ha läst den.